Helga Karnevalsdrottningen Karnevalikuninganna

Karnevalsdrottningen

Foto och installationer

Pärnu Kunstnike Maja

14 december - 7 januari

vernissage 17.00 14 december

Karnevalikuninganna

Foto ja installatsioonid

Pärnu Kunstnike Maja

14 december (avamine kell 17.00) - 7 jaanuar

1993

Hon visar mig runt i sina gömmor. Där står mormors breda svartbetsade sänggavel bland bråte och gamla möbler. Till mormor och morfars dubbelsäng. Mormors föräldrars bröllopskort, de gifte sig i svarta bröllopskläder, hittar hon efter mycket letande bland foton och album i ett skåp.

Huset är en gammal Kantorbostad, har tillhört kyrkan tidigare och sen bedrevs här skola. Efter kriget blev det bostadshus, Helgas mamma flyttade in här med Helga. Sänggaveln är det enda som finns kvar av ett helt sovrumsmöblemang i samma stil. Ett ”komplekt”.

-          Ta tillbaka den här nu! Mammi sa jag skulle behålla den, tills  Elfi, din mormor, kom tillbaka! Och så kommer du!

I nästan femtio år har sänggaveln stått och väntat där.

-           - Och vad ska jag göra med den?

Sänggaveln är inte viktig för mig, men handlingen att Helga sparat sänggaveln för att ha den kvar när  vi kommer tillbaka. ”Vi”, släktgrenen som försvann 1944 till Sverige, vilken jag nu representerar.

Här finns ett tomrum att fylla.

I Helgas fantasi har vi levt vidare, vi har aldrig dött, även om tiden för vår frånvaro har blivit en mansålder. Om inte annat så bevisar det kraften i en människas föreställningsförmåga, att betydelsen av en viktig epok eller människa inte förminskas av tid räknat i år.

För Helga har vi hela tiden varit lika viktiga och närvarande.

Hennes "mammi" pratade ofta om oss, om Elfi. Varför hör hon inte av sig? Tiderna blev liberalare, ester som flytt började besöka sina släktingar i Estland, ansöka om tillstånd och beviljas anstånd att göra korta besök ut till landet för att hälsa på anhöriga.

Men min mormor Elfi kom inte. Varför?

Femtio år. Varför dröja så länge?

Men Helga. Din trädgård är så vacker! Vilka blommor odlar du inte? Din trädgård är så stor! Så många uthus, bodar och växthus.  Fyllda intill bristningsgränsen med skrot, bra-å-ha-grejjer, verktyg och redskap, fisknät, torkad lök tvinnad i girlanger, loppisfynd. Alla dessa år sen andra världskriget, då du inte slängt nånting om du inte absolut måste, och då finns det alltid plats i nåt uthus att ställa undan det i för säkerhets skull.

För vem kan säkert säga att just den prylen inte kan komma till användning igen. För tänk alla gånger då inget annat funnits att köpa i affärerna, inget annat än just bara en enda vara som det fanns hur mycket som helst utav?

Till exempel tvål.

Hela detta tomrum, som vi nu ska fylla! Jag har en kamera och börjar ta kort. Jag fyller tomheten med fotografier. Alla kommande år fotar och filmar jag. Tomheten kräver det.