söndag 11 december 2011

My mothers relative Helga, she can play a fool, and still remain very sane.

Helga trying a new outfit.

Exhibition Pärnu Artist´s House

14th December to 7th January 2011

Helga Qarnival Queen, photos and installations by Bie Erenurm

Helga, my mothers relative. Performance artist and former fish factory worker. Wife of the fisherman Herman. 1993 I found Helga. I was told I had no relatives left in Estonia. They where all killed by the russians or refugees to west. Helga and I formed a creative friendship where she is the model and I the photographer. Herman is the brave commentator. He spoke swedish also, to my big surprise. I continue in Swedish:

1993

Helga börjar dansa för mig.

Ur sin klädkammare proppad med klänningar, kostymeringar, assecoirer, märkliga ting (en kombinerad skumgummipenis och mikrofon med sladd), hattar, en fallskärm, käppar (jultomtekostymen med tillhörande käpp), masker, djur (en elefantkostym för två personer), en lejonmask, en två meter lång boaorm, lyfter hon ut en koffert med en av sina dräkter. Den första. Ormtjuserskan.

Var träffades vi första gången? Hemma hos Luule Pavelsson-Zavoronok. Hon som ”lärde den ryska kaninen i tecknade filmer prata estniska”. Allt-i-allo på Tallinnfilm, Estlands statliga filmbolag. Läste in röster till tecknade filmer. Jobbade vid sidan av bland andra Lennart Meri, då antropolog och filmare, senare president.

Luule stod draperad mot sin ytterdörr när jag anlände till den lilla gulmålade stugan. På gången framför stod hennes Zaparovnik, den lilla ryska bilen. Röd.

Jag kom med bussen från Pärnu, ut till det lilla samhället Töstamaa vid lunchtid. Jag hade fått ett vykort med en enkel hälsning från henne ett och ett halvt år tidigare, en tid efter att jag besökt mormors fabrik i Audru, halvvägs till Pärnu.

”Kom och hälsa på oss!” och ett telefonummer.

fredag 9 december 2011

Karnevalikuninganna

Helga Randmaa, Bie Erenurme fotod
Foto ja installatsioon
Pärnu Kunstnike Maja
Avamine 14 detsember kell 17.00
Näitus 14 detsember - 7 jaanuaar

Helga CV

1988 Maduperformance Teatrikarneval (Baltoscandal?) Pärnu

1993 Peategelane dokumentaalfilmis “After the break”, USA

1995 Performance “Striiptiis”, Malmö, Rootsi

1995 Performance Kiek in de Köök, Bie Erenurme fotonäitusel, Tallinn

1999 Performance teatrilaval, Byside Sidewalk festivalil Umeå, Rootsi

1999 Tänavaperformance Byside Sidewalk, Umeå, Rootsi

2003 Filmi peategelane “The Witch” (Nöjamoor), Dokumentaal ja antropoloogilisel filmifestivalil, Pärnu

1988 ja edasi 100 performantseid Töstamaa, Pärnus, Kihnul ja ümberringi

Vöidetud Kadripäeva vôistlusi Töstamaa Vallamajas, ja palju palju muu.

Kes on Helga?

Helga Randmaa, s. 1938 põlluharija ja endine kalarookija, abielus kaluri Herman Randmaaga, s. 1930 , on täiskasvanud naine, kes ei ole lõpetanud mängimast nagu laps. Ta ehitas nukumaju ja mängis nukkudega kuni ta sai 18 aastaseks. Nüüd riietub ta ümber ja esineb inimestele. Tema ümberriietumised on seotud eesti maainimeste ja kalurikultuuri siiamaani elusoleva maskeraaditraditsiooniga, mis nüüd on välja suremas. Maskeraaditraditsioon seisnes selles, et teatud pidupäevadel, nagu Mardi ja Kadripäevadel, pandi teatud kostüümid selga. Tõstamaal korraldatakse maskipeovõistlust - mille Helga on tavaliselt võidab. Maskeraadis kaluri- ja maakultuuris on sotsiaalsed funktsioonid, kus elu läheneb mängule, teatrile ja kunstile.

Helgal välja arenenud võime ennast väljendada ja oma isiksust esile tuua mitmekülgsel ja imestamapaneval viisil. Teadlikult või alateadlikult lähtub ta etableeritud ja sotsiaalselt aktsepteeritud ja veel mitte väljasurnud maskeraaditraditsioonist. Oma mängus julgeb ta provotseerida ja rünnata meie ettekujutusi ja arvamusi sellest, “kuidas tegelikult peaks olema” elulistel ja rõõmsatel viisidel. Mängus lubab ta välja keelatud mõtted, tabudega kõrvaldatud rollid ja käitumised. Vaataja ei jää puutumatuks.

Helga ja minu suhe

Helga kasuema oli vanaema isa öde. Tädi Liina. Tädi Liina ka kasvatas vanaemat kuna tema vanematel polnud alati palju aega oma tütrile - neil oli ju vabrik Audrus. Helga sattus tema juurde ühe önnetuse pärast mis juhtus talle kui ta peebi oli. Tädi Liina elas Pärnus haigla ligidal, ja sinna Helga jäi elama - Tädi Liinal polnud ka lapsi. Helga emal oli liiga palju neid, üheksa tükki. Aga suveti oli Helga oma pärisema juures.

Tädi Liina väga hoolis vanaemast, ja andis Helgale edasi vanaema asiu mis siia Eesti jäid, ja Helgal on palju sellest rääkida. Tal on vanaema voodiosa alles ja vanaema vanemate pulmapilt. Helga kinkis kunagi emale ühe nööpi (vöi ümberpöördud) kui nad lapsed olid. Helga jäi meid, mind, emat ja vanaemat, nigu ootama. Mina olin se kes tulin, peale viiskümmend aastat... Se oli nikui Tädi Liina oleks Helgale selle ülesseanne andnud, et neid asiu hoida kuni ”me tagasi tulime”.

Vanaema käis küll mõned korrad Pärnus ja Audrus 1990- aastatel - aga ta oli vanaks saanud ja temale ei huvitanud "uued" vanad sugulased. Ta ei tahtnud tunnistada et nad olid öiged sugulased. Ta oli ära unustanud ühe kusiini. Lili, Helga ema.

Helga on se naine kes minu naissuguvösas sümboliseerib jöudu ja tasakaalu. Kes oskab ise enda elu täita. Kes on leidnud vastusi eluküsimustele ja kes ei karda elut.

Looming

Helgat on filmitud alates aasta 1993, kui ameerikast antropoloogiline filmija Kaaren Shalom teda filmis. Ise olen Helgat filminud alates aasta 2000. Siit näitaksin valitut juppisi. Erinevaid asiu nagu sünnipäeva pidu Zorba tantsuga, madu tantsu, striiptiisi, kuivkäilma labidaga puhastamist. Minu filmitud materialist on eesmärk teha dokumentaal filmi, mis veel valmis pole saanud. Helgast mul on tehtud film ”The Witch” mida näidati Antropoloogilisel filmifestivalil Pärnus.

Helga terve elu on tema looming, aga sinna kuulub ta aed, ta nukude kollektsioon ja ka tema enda prügist tehtud kostüümid.

Helga Karnevalsdrottningen Karnevalikuninganna

Karnevalsdrottningen

Foto och installationer

Pärnu Kunstnike Maja

14 december - 7 januari

vernissage 17.00 14 december

Karnevalikuninganna

Foto ja installatsioonid

Pärnu Kunstnike Maja

14 december (avamine kell 17.00) - 7 jaanuar

1993

Hon visar mig runt i sina gömmor. Där står mormors breda svartbetsade sänggavel bland bråte och gamla möbler. Till mormor och morfars dubbelsäng. Mormors föräldrars bröllopskort, de gifte sig i svarta bröllopskläder, hittar hon efter mycket letande bland foton och album i ett skåp.

Huset är en gammal Kantorbostad, har tillhört kyrkan tidigare och sen bedrevs här skola. Efter kriget blev det bostadshus, Helgas mamma flyttade in här med Helga. Sänggaveln är det enda som finns kvar av ett helt sovrumsmöblemang i samma stil. Ett ”komplekt”.

- Ta tillbaka den här nu! Mammi sa jag skulle behålla den, tills Elfi, din mormor, kom tillbaka! Och så kommer du!

I nästan femtio år har sänggaveln stått och väntat där.

- - Och vad ska jag göra med den?

Sänggaveln är inte viktig för mig, men handlingen att Helga sparat sänggaveln för att ha den kvar när vi kommer tillbaka. ”Vi”, släktgrenen som försvann 1944 till Sverige, vilken jag nu representerar.

Här finns ett tomrum att fylla.

I Helgas fantasi har vi levt vidare, vi har aldrig dött, även om tiden för vår frånvaro har blivit en mansålder. Om inte annat så bevisar det kraften i en människas föreställningsförmåga, att betydelsen av en viktig epok eller människa inte förminskas av tid räknat i år.

För Helga har vi hela tiden varit lika viktiga och närvarande.

Hennes "mammi" pratade ofta om oss, om Elfi. Varför hör hon inte av sig? Tiderna blev liberalare, ester som flytt började besöka sina släktingar i Estland, ansöka om tillstånd och beviljas anstånd att göra korta besök ut till landet för att hälsa på anhöriga.

Men min mormor Elfi kom inte. Varför?

Femtio år. Varför dröja så länge?

Men Helga. Din trädgård är så vacker! Vilka blommor odlar du inte? Din trädgård är så stor! Så många uthus, bodar och växthus. Fyllda intill bristningsgränsen med skrot, bra-å-ha-grejjer, verktyg och redskap, fisknät, torkad lök tvinnad i girlanger, loppisfynd. Alla dessa år sen andra världskriget, då du inte slängt nånting om du inte absolut måste, och då finns det alltid plats i nåt uthus att ställa undan det i för säkerhets skull.

För vem kan säkert säga att just den prylen inte kan komma till användning igen. För tänk alla gånger då inget annat funnits att köpa i affärerna, inget annat än just bara en enda vara som det fanns hur mycket som helst utav?

Till exempel tvål.

Hela detta tomrum, som vi nu ska fylla! Jag har en kamera och börjar ta kort. Jag fyller tomheten med fotografier. Alla kommande år fotar och filmar jag. Tomheten kräver det.