The Princess with the ear

Once I did this stonelitography. It was at a time when I felt my ears was growing, as if they where taking in other dimensions. And maybe they where. They felt like cooking, hot, deep inside, and they felt blocked, as if full of porridge. This feeling has followed me since.

Nisse

This is my portrait of Nisse. From a photo I have taken. Nisse wrote a book about his father, and I wrote one article about Nisses book about his father, and about my mother and Nisses mother, and a time in our lives when we where sort of connected. I was together with Nisses best friend Timo and we spent quite much time together. The drawing is not the best. I seldom draw nowadays, but I was happy making this drawing. Something looks like Nisse and something not. I feel I want to draw more and even paint. But it´s a little bit sacry, like cold water. You feel fresh afterwords, but it is very hard to go into the cold water at first. Nisses family name is Claesson and his book is named Blåbärsmaskinen, blueberry (-picking) machine. I am waiting for my article to be published. Have been waiting the whole summer.

Rikskändisen Gabriella

Denna vecka har jag haft den äran att vara inbjuden av min vän Gabriella att medverka i inspelningen av TV4 Rent Hus. Hennes nödrop från en igengrodd lägenhet nådde fram, och två rekorderliga städtanter, ackompanjerade av städ, flytt och filmteam ihopräknade sammanlagt en tjugohövdad skara, invaderade hennes lägenhet under fem intensiva dagar. Från närbilder på dammtussar till vyn utifrån (oredan skymtar genom fönstren) filmades och utreddes Gabriella, hennes lägenhet, liv, vänner och eventuella orsaker till varför det blivit såhär. Gabriella, som hjältinnan i en saga, förvandlas själv under proceduren från Askunge till en riktig prinsessa.

Om ungefär sju veckor ska det hela sändas i TV... Går det under genren "Lyteskomik"?

Jag var kallad av Gabriella att medverka som "stödperson". Rent Hus har av erfarenhet lärt sig att alla människor inte mår bra av att TV-team vänder upp och ner på deras liv, och att det kan hjälpa om de får ha en vän vid sin sida. Min största insats gjorde jag, när jag stod på Gabriellas sida, när ett vackert skåp riskerade att åka med några flyttkillar till en tillvaro bortom ära och redbarhet i en container, eller vart färden skulle sluta. Det var inte lätt att stå på sig mot alla övertalningsförsök. Skåpet räddades till ett lager i väntan på bättre tider.

Fotot togs en kväll i New York i början av seklet. Gabriella har jobbat där som Clown, och vi gick ut för att ta lite kort. Hamnade på anrika Chelsea Hotel, som låg inte långt ifrån där Gaby bodde. Hotellet hade en sån fantastisk foajé där jag bad Gabriella posera i sofforna. Strax blev vi inbjudna att följa med en kille upp till honom. Han var långtidsparkerad i en lägenhet och ville fota Gabriella för ett bokprojekt om Chelsea Hotel. Hon fick följa med in i en liten studio, där han fotade med storformatskamera. Vi tackade nej till "röka" och fortsatte ut på gatorna igen. Till vårt eget äventyr. Kanske blev det en bok. Vi vet inte!

När katten är borta

Förra sommaren när jag och mina katter åkte till landet lämnade vi huset tomt och övergivet. Alltså lägenheten i trähuset från början av nittonhundratalet i Kalamaja i Tallinn. Europas största bevarade trähusområde. Här finns så mycket katter att råttor inte är något man tänker på. Det är inte som i Stockholm, råttornas stad.

När vi kom tillbaka, hade råttor ätit sig in genom ett hörn bakom diskbänken, och tömt allt som fanns av torrskaffning. I lådorna ser man spår av hur de gled in från baksidan, där det är en springa. Grå smutsspår. Också genom elskåpet har de lyckats ta sig in. Det grå spåret visar tydligt exakt vilken väg som var bekvämast. Nu har jag hittat den elaffär som säljer en liten del som fattades i proppskåpet, och täppt till den. Nästa steg är att besluta vilket material som är bäst att kila in i hålen bakom diskbänken. Spika för är svårt eftersom där inte finns nåt svängrum bakom rören för en hammare. Stålull, ihopknölad ugnsfolie är förslag jag fått.

Råttorna har inte visat sig sen vi kom hem. Men katterna som under sommaren lärt sig älska jakt, ligger under diskbänken och "jagar" emellanåt. Eller sitter och trycker ovanpå köksskåpen. För mellan gipstaket och det fina trätaket finns det plats för råttorna att bygga bo och kila runt.

I julas när jag riggat upp ett juldekorerat bord fick jag hjälp av råttorna att ta det här kortet. För när katten är borta dansar råttorna på bordet. Och när katterna är hemma krafsar råttorna i taket bara för att retas!

Apollon, Zeus och Afrodite satt stilla och tittade koncentrerat upp mot taket. Äntligen lyckades jag fånga dem alla tre på ett och samma kort.

När Döden flyttar sina pjäser

När jag stiger in i huset hör jag dragspel och sång. Men det är inte Olle som spelar, utan en gäst som har bosatt sig hos honom månadsvis. Gästen skulle ha varit i Frankrike, men återvände tidigare av okänd orsak. Han står i mörkret i vardagsrummet. "Hej" hälsar jag. "Hej" säger han. Vi pratar lite. Olle är på övervåningen och snickrar med sin brorson säger gästen. Jag nöjer mig med det. Har med mig en blomma och får själv leta vas, bland burkarna i ett köksskåp. Jag vill lämna en knippe tulpaner, eftersom Olles mamma nyligen gått bort. Det är stökigt i köket, men jag lyckas ställa ifrån mig tulpanerna och går upp för att se vad de snickrar. I lampans sken snickrar de en kista på pingisbordet.

Man kan tycka att det verkar snålt att snickra kistan själv, säger Olle. Men vi tänkte att vi snickrar en och blir den bra, så använder vi den, och om inte köper vi en.

Nej, jag tänker inte att det är snålt att Olle snickrar sin mors kista. Det är precis som det ska vara. Olle gör allting själv, och på sitt eget vis så varför ska han inte göra kistan? Virket har han från den egna skogen, där träden vördnadsfullt fällts med handsåg.

Det blir det sista han ger sin mor, en sista kärlekshandling, att hon får ligga i det kärl som sonen och hennes barnbarn gjort med sina egna händer. Det blir hans sista fysiska beröring med sin mor, en beröring som ska omfamna henne på hennes sista färd.

Stämningen i rummet är allvarlig och högtidlig, medan de sakligt mäter och diskuterar hur de ska bygga. De har aldrig byggt en kista förut. Det har inte behövts. Det är en slags bearbetning för dem att göra nåt konkret tillsammans. Ett sätt att formulera sorgen och tomheten, inte med ord, men med en handling. Den äldsta släktingen har dött. Både Olle och brorsonen har själva kommit ett steg närmare döden. Nu är Olle den äldsta. Brorsonen näst i tur. När Döden flyttat om pjäserna har alla efterlevande kommit ett steg närmare sin egen död. Den yngre känner att han blivit mer vuxen. Den äldre att han blivit ännu äldre. Det finns ingen närstående kvar som minns hur han var som barn. Den som älskat honom mest, som bytte blöjor och tog hand om honom när han var som sårbarast, har gått vidare. Hon som födde fram honom.

Hon hette Solveig och var lärarinna från Stockholm. Hon fick jobb i en byskola i Delsbo, Hälsingland. Hon var inte så ung längre, men fortfarande ogift. Och här i byn kom hon att möta sitt öde. Hon minns första gången hon såg honom.

"Han kom och ledde en ko, här nere på grusvägen. Jag visste att han var från gården här bredvid. Och han gick barfota! Det tyckte jag var så stiligt!" Solveig hade alltid mycket att berätta när man hälsade på. Om hur det var att komma som Stockholmare ut på Bonnvischan och försöka anpassa sig. Kraven var höga på hur mycket man skulle orka arbeta fysiskt, hässja hö och allt annat. Hon hade sitt eget yrke att sköta, vara lärarinna. Mycket jobb. Engagemang i miljörörelsen och mot kärnkraften ledde till många intressanta internationella kontakter, det kom gäster från andra världsdelar, som fick arbeta på gården. Som pensionär flyttade Solveig så småningom tillbaka till den då nedlagda byskolan, där en skolhusförening hyr ut lägenheter och skolsalen är festsal. Olle fick bo med sin mamma upp till fyrtioårsåldern, innan hon flyttade. Själv har han aldrig flyttat hemifrån. Det har inte behövts. Ett tag gick han på folkhögskola på annan ort, det är allt.

När jag själv, som stockholmare bodde i byn några år, var det ibland en tröst att få hälsa på Solveig och prata om stadsdelar och gator i Stockholm och lyssna till hennes gamla stockholmska med ord och uttryck som ingen använder idag. "Nämen va hejjigt", "hyvens kille", "reko". Medan världen går i urbaniseringens spår, finns det alltid några som vill vända tillbaka till ursprunget där vi alla kommer ifrån. Då kan man möta människor som Olle och Solveig, som tar emot en som en nykomling, men på ett vis som om man ändå hör dit och alltid har funnits där. Och hälsar man på ett eller två år senare, fortsätter man samtalet ungefär där man slutade, som om ingen tid alls gått. Ända tills Döden flyttar om sina pjäser.

Herrö Getgård

Några killingar från Herrö Getgård som skulle ut på en biltur. Killingen är ett litet mysigt djur som vill suga på allt den får tag i.

Nu är det vår igen, och Tord o Karin är fullt upptagna med "killningen", för nu killar getterna och allt som allt blir de över hundra stycken på gården. Karin får handmata de getter som getmamman av nån anledning stöter bort. Ibland visar det sig att de bortstötta har nåt smärre fel - som blir synligt när geten blir större. Förr i tiden kallade man geten "Fattigmans ko". Den hade ingen status, men är både mer lättskött och har en mjölk som passar människans mage bättre än komjölken. Allergiker och laktosintoleranta har sällan problem med getmjölk och getost.

Herrö Getgård ligger strax utanför Sveg, i Härjedalen, högt uppe, med en fantastisk utsikt över sjön och bergen runtikring. Sista gården före skogen. Tord och Karin har utvecklat egna goda ostar, både lagrade ostar och krämiga Brier, mese och whiskymarinerad cheddar, mm. Allt vore fantastiskt om det inte vore så krångligt med transporterna när man bor på landsbygden. Ostarna måste skickas i kylrum, och det har visat sig vara ett riktigt problem. Karin har gått ut i tidningar och skällt på DHL som lovat vad de inte höll, och hoppas nu att fraktfrågan ska lösa sig genom att nya initiativ uppstår. Kanske bussbolagen installerar kylskåp, eller nån åkare börjar köra egna frakter. Skickar man över 1000 kg finns det leveranser, men inte för småskaliga företag.

Det är synd, för det är i de stora städerna som köparna finns och visst ska väl Stockholmare också få äta de goda och nyttiga getostarna från Herrö Getgård? Något lass har redan nått fram , eftersom en ny ostgrossist lovordat osten och presenterat den för NK som köpt ett parti.
På vintern när det är kallt går det att sända ostar utan kylskåp. Det är när sommaren kommer som det blir problem.

Herman reading

When Herman was 17 he was a refugee in Sweden, now he is sitting reading a good book in his home in Estonia. Then I was young and beautiful, he says. Now I am only beautiful.

Yellow Wolf

Andrus Joonas being the Yellow Wolf in Tallinn Arthall.

Bloody birds

Margus Tiitsmaa, Sorge, and Sandra Jögeva during a performance. He will paint birds with his blood. EKA, Estonian Art Academy.

Mall Nukke

In Graafika print triennal, Pärnu, Mall Nukke, estonian artist, was visiting. I took a lot of pictures, without knowing even how to photograph. That, I am learning now.

Apollons vårsång

Det är nåt som händer i min kropp,
mjjrrraaaaaaoooo
fast jag är kastrerad känns det i min snopp

min kropp är full av hormoner
åååhhh mormoner mormoner
jag njuter jag tjuter
hej alla katthonor, hej matte,
jag vill månggifta mig idag
som mormonerna ha många kvinnor på en dag

jag tjuter på dagen, jag tjuter på natten
mmmmmrrrrraaaauuuuumjaumjau
jag skulle slänga mig i en å full med vatten
och simma om det på andra sidan
fanns honor i mångfald

Jag skulle bita dem i nacken
slicka dem i öronen och nosa dem i rumpan
jag skulle göra allt som är möjligt
det tycker ni förstås är löjligt

för ni vet att jag är kastrerad
min manlighet utraderad
men det skiter jag i
jag lever, jag tjuter, jag jamar
jag hör fåglarna kvittra

mitt blod pulserar, min vildhet
lever i min passionerade själ
ni har gjort mig till huskatt
för er bekvämlighets skull
men mitt hjärta av kattighet
kåthet, trånad aldrig aldrig
låter slå sig omkull

Rosty mushroms

De ringde hela tiden, och skulle hjälpa mig hitta. "Sväng höger, ja sen vänster vid det gröna huset". Osv. Väldigt vad de ringer, och vad hjälpsamma de är, tänkte jag. Inget jag var van vid. Jag kom senare, workshopen hade redan börjat. Och plötsligt hade jag de här svamparna på vägen. Då förstod jag att jag var framme.

Vita katter

En av mina katter hoppar upp på min axel när jag spelar på en flöjt som skapar fågelljud, mnjae, jag är inte så bra på det, men tillräckligt för att katterna tycker det är intressant. Jag har två kastrerade hanar och en hona som får p-piller... när de hörde fågelljuden börjar de med parningsbeteenden, kela med varandra och "rida" lite på varandra. Så det är inte bara ljuset som får katter att börja löpa på våren, utan även fågelkvittrandet. Bilden togs i december, och nu är det faktiskt vår. De är innekatter, med en inhägnad gård att vara i ute.

Kastrerade katter har en hel del känslor kvar har jag märkt.

Krisens olika ansikten

Svenskalektioner, nej tack!
Jag satte ut en annons för att hitta elever som vill lära sig svenska. En kvinna bokade en tid, senare ringde hon och sa att , nej tyvärr, hon kan inte komma, för hennes mans lön har minimerats med 1/3 och hon måste ha alla sina pengar till räkningarna. Men till hösten. Då kan hon komma, för då är allt säkert bättre!

Måste gå nu!
Satt och fikade med en person. "Du jag måste ju gå nu, de stänger dagiset en timme tidigare, för det är ju kris, vet du. Ja, och så har de sänkt personalens löner också, förstås."

Renovera huset?
Ska ni det nu? De där bidragen man fick från staten förut, dem har de tagit bort, bara så ni vet det. Men jobbare finns det så det räcker, så det är inget problem.

Pengar till Film?
Njae, nu är det nog bara för att avsluta filmer som redan är påbörjade.

Orkester

Två tjejer startade ett band som de kallar "Orkester". De spelar vemodiga estniska visor på dragspel och bastuba. Våren 2007 spelade de i Rocca al Mare, som i Tallinn motsvarar Skansen, fast det ligger lite i utkanten av stan. Förutom musiker är de också konstnärer. Jag fattar inte hur bildandet av Orkester gick till. Plötsligt kunde de bara spela, och nu blir de bara bättre och bättre.

Marianne Männi och Tuuli Avangi. Monsterkapitalismen med sin hungriga följeslagare Jätten Kris lyckas inte svälja alla själar och det är så underbart. Några få människor lyckas roa sig helt på egen hand med egna lekar och initiativ, och de köper inte allt som konsumismen har att erbjuda.

Hemlösheten - ett fritt val?

Estland får beröm för att det har så låga skatter och är så företagarvänligt. Först måste de rika ha sitt, innan "man" kan börja tänka på de fattiga. Så fungerar det väl överallt?

"Fotografen kommer till skolan för att fotografera en skolklass. Innan han börjar fotografera försöker han få barnen att se lite glada ut.
- Säg KRIIIIS, säger han."
Personen som berättar den här historien för mig säger att den är det enda som fått honom att skratta rejält på sista tiden. I övrigt vill han konsultera sin dotter i frågan huruvida det är nån mening alls med livet, han skulle för sin egen del hellre avsluta det. Förra gången han konsulterade sin dotter i ämnet beslöt han sig för att leva vidare. Därför måste han konsultera henne igen. Han tycker inte att man ska hindra människor från att ta livet av sig. Det är deras eget beslut.

Han hjälper mig att laga ett fönster som inte har gått att stänga sen jag öppnade det. Tidigare hjälpte han mig en gång att laga ett annat fönster. Därför har jag ringt honom i flera veckor för att få till det. Veckan innan kunde han inte komma, för att han hade passat sitt sjuka barnbarn och på pin kiv ätit på barnets äpple - bara för att testa om han skulle bli sjuk, och det blev han! Väldigt sjuk i tre dagar. Efter det slutade han att röka. När jag träffar honom har han inte rökt på en vecka.

Han tar med sig en glasskiva som vi plockade upp vid soptunnan utanför ett hus förra gången han var här o hjälpte mig. Och han vägrar låta mig köra honom hem, precis som de tidigare gångerna.

Hur skulle jag klara mig utan dig, säger jag till honom.

Han skruvade ur metallhaspen, oljade den o skruvade tillbaks den. Jag tackar honom o betalar en slant. Vem skulle komma hit till mig bara för att göra en så löjligt enkel sak - för den som kan - och för en skitsumma? Bara vänner - o en sån vän som kan det, har jag inte här i Estland, om jag nu inte ska kalla honom vän, då. Han är vän till mina vänner i af, som rekommenderade honom.

Han har inget vanligt arbete, utan klarar sig på att "hjälpa till" här och där. Fram tills nu har hans dotter o hennes familj bott hemma hos honom, men för nån dag sen fick han veta att de köpt nåt eget o ska flytta inom någon vecka. Då står han själv med alla räkningar plötsligt. Så kort kan steget vara för en människa med ett eget hem, till hemlösheten.