Rikskändisen Gabriella

Denna vecka har jag haft den äran att vara inbjuden av min vän Gabriella att medverka i inspelningen av TV4 Rent Hus. Hennes nödrop från en igengrodd lägenhet nådde fram, och två rekorderliga städtanter, ackompanjerade av städ, flytt och filmteam ihopräknade sammanlagt en tjugohövdad skara, invaderade hennes lägenhet under fem intensiva dagar. Från närbilder på dammtussar till vyn utifrån (oredan skymtar genom fönstren) filmades och utreddes Gabriella, hennes lägenhet, liv, vänner och eventuella orsaker till varför det blivit såhär. Gabriella, som hjältinnan i en saga, förvandlas själv under proceduren från Askunge till en riktig prinsessa.

Om ungefär sju veckor ska det hela sändas i TV... Går det under genren "Lyteskomik"?

Jag var kallad av Gabriella att medverka som "stödperson". Rent Hus har av erfarenhet lärt sig att alla människor inte mår bra av att TV-team vänder upp och ner på deras liv, och att det kan hjälpa om de får ha en vän vid sin sida. Min största insats gjorde jag, när jag stod på Gabriellas sida, när ett vackert skåp riskerade att åka med några flyttkillar till en tillvaro bortom ära och redbarhet i en container, eller vart färden skulle sluta. Det var inte lätt att stå på sig mot alla övertalningsförsök. Skåpet räddades till ett lager i väntan på bättre tider.

Fotot togs en kväll i New York i början av seklet. Gabriella har jobbat där som Clown, och vi gick ut för att ta lite kort. Hamnade på anrika Chelsea Hotel, som låg inte långt ifrån där Gaby bodde. Hotellet hade en sån fantastisk foajé där jag bad Gabriella posera i sofforna. Strax blev vi inbjudna att följa med en kille upp till honom. Han var långtidsparkerad i en lägenhet och ville fota Gabriella för ett bokprojekt om Chelsea Hotel. Hon fick följa med in i en liten studio, där han fotade med storformatskamera. Vi tackade nej till "röka" och fortsatte ut på gatorna igen. Till vårt eget äventyr. Kanske blev det en bok. Vi vet inte!

När katten är borta

Förra sommaren när jag och mina katter åkte till landet lämnade vi huset tomt och övergivet. Alltså lägenheten i trähuset från början av nittonhundratalet i Kalamaja i Tallinn. Europas största bevarade trähusområde. Här finns så mycket katter att råttor inte är något man tänker på. Det är inte som i Stockholm, råttornas stad.

När vi kom tillbaka, hade råttor ätit sig in genom ett hörn bakom diskbänken, och tömt allt som fanns av torrskaffning. I lådorna ser man spår av hur de gled in från baksidan, där det är en springa. Grå smutsspår. Också genom elskåpet har de lyckats ta sig in. Det grå spåret visar tydligt exakt vilken väg som var bekvämast. Nu har jag hittat den elaffär som säljer en liten del som fattades i proppskåpet, och täppt till den. Nästa steg är att besluta vilket material som är bäst att kila in i hålen bakom diskbänken. Spika för är svårt eftersom där inte finns nåt svängrum bakom rören för en hammare. Stålull, ihopknölad ugnsfolie är förslag jag fått.

Råttorna har inte visat sig sen vi kom hem. Men katterna som under sommaren lärt sig älska jakt, ligger under diskbänken och "jagar" emellanåt. Eller sitter och trycker ovanpå köksskåpen. För mellan gipstaket och det fina trätaket finns det plats för råttorna att bygga bo och kila runt.

I julas när jag riggat upp ett juldekorerat bord fick jag hjälp av råttorna att ta det här kortet. För när katten är borta dansar råttorna på bordet. Och när katterna är hemma krafsar råttorna i taket bara för att retas!

Apollon, Zeus och Afrodite satt stilla och tittade koncentrerat upp mot taket. Äntligen lyckades jag fånga dem alla tre på ett och samma kort.

När Döden flyttar sina pjäser

När jag stiger in i huset hör jag dragspel och sång. Men det är inte Olle som spelar, utan en gäst som har bosatt sig hos honom månadsvis. Gästen skulle ha varit i Frankrike, men återvände tidigare av okänd orsak. Han står i mörkret i vardagsrummet. "Hej" hälsar jag. "Hej" säger han. Vi pratar lite. Olle är på övervåningen och snickrar med sin brorson säger gästen. Jag nöjer mig med det. Har med mig en blomma och får själv leta vas, bland burkarna i ett köksskåp. Jag vill lämna en knippe tulpaner, eftersom Olles mamma nyligen gått bort. Det är stökigt i köket, men jag lyckas ställa ifrån mig tulpanerna och går upp för att se vad de snickrar. I lampans sken snickrar de en kista på pingisbordet.

Man kan tycka att det verkar snålt att snickra kistan själv, säger Olle. Men vi tänkte att vi snickrar en och blir den bra, så använder vi den, och om inte köper vi en.

Nej, jag tänker inte att det är snålt att Olle snickrar sin mors kista. Det är precis som det ska vara. Olle gör allting själv, och på sitt eget vis så varför ska han inte göra kistan? Virket har han från den egna skogen, där träden vördnadsfullt fällts med handsåg.

Det blir det sista han ger sin mor, en sista kärlekshandling, att hon får ligga i det kärl som sonen och hennes barnbarn gjort med sina egna händer. Det blir hans sista fysiska beröring med sin mor, en beröring som ska omfamna henne på hennes sista färd.

Stämningen i rummet är allvarlig och högtidlig, medan de sakligt mäter och diskuterar hur de ska bygga. De har aldrig byggt en kista förut. Det har inte behövts. Det är en slags bearbetning för dem att göra nåt konkret tillsammans. Ett sätt att formulera sorgen och tomheten, inte med ord, men med en handling. Den äldsta släktingen har dött. Både Olle och brorsonen har själva kommit ett steg närmare döden. Nu är Olle den äldsta. Brorsonen näst i tur. När Döden flyttat om pjäserna har alla efterlevande kommit ett steg närmare sin egen död. Den yngre känner att han blivit mer vuxen. Den äldre att han blivit ännu äldre. Det finns ingen närstående kvar som minns hur han var som barn. Den som älskat honom mest, som bytte blöjor och tog hand om honom när han var som sårbarast, har gått vidare. Hon som födde fram honom.

Hon hette Solveig och var lärarinna från Stockholm. Hon fick jobb i en byskola i Delsbo, Hälsingland. Hon var inte så ung längre, men fortfarande ogift. Och här i byn kom hon att möta sitt öde. Hon minns första gången hon såg honom.

"Han kom och ledde en ko, här nere på grusvägen. Jag visste att han var från gården här bredvid. Och han gick barfota! Det tyckte jag var så stiligt!" Solveig hade alltid mycket att berätta när man hälsade på. Om hur det var att komma som Stockholmare ut på Bonnvischan och försöka anpassa sig. Kraven var höga på hur mycket man skulle orka arbeta fysiskt, hässja hö och allt annat. Hon hade sitt eget yrke att sköta, vara lärarinna. Mycket jobb. Engagemang i miljörörelsen och mot kärnkraften ledde till många intressanta internationella kontakter, det kom gäster från andra världsdelar, som fick arbeta på gården. Som pensionär flyttade Solveig så småningom tillbaka till den då nedlagda byskolan, där en skolhusförening hyr ut lägenheter och skolsalen är festsal. Olle fick bo med sin mamma upp till fyrtioårsåldern, innan hon flyttade. Själv har han aldrig flyttat hemifrån. Det har inte behövts. Ett tag gick han på folkhögskola på annan ort, det är allt.

När jag själv, som stockholmare bodde i byn några år, var det ibland en tröst att få hälsa på Solveig och prata om stadsdelar och gator i Stockholm och lyssna till hennes gamla stockholmska med ord och uttryck som ingen använder idag. "Nämen va hejjigt", "hyvens kille", "reko". Medan världen går i urbaniseringens spår, finns det alltid några som vill vända tillbaka till ursprunget där vi alla kommer ifrån. Då kan man möta människor som Olle och Solveig, som tar emot en som en nykomling, men på ett vis som om man ändå hör dit och alltid har funnits där. Och hälsar man på ett eller två år senare, fortsätter man samtalet ungefär där man slutade, som om ingen tid alls gått. Ända tills Döden flyttar om sina pjäser.